Har tappat orken igen. Har tappat sugen. Har tappat orden. Efter att ha varit sjuk hela vintern finns inte mycket energi kvar. Kontrasten blev svår ikväll när jag med otrolig magkatarr (av penicillinet) försökte natta oroligt barn -Det kunde inte slappna av och släppa taget. Grät till slut. Förtvivlad gråt med djupa snyftningar. När det Till Slut somnade 21.30 var det med en en sista darrande snyftning. Vad går det igenom? Jag vet inte. Jag försöker verkligen vara öppen och lyssna, men det säger inget om det. Men det kan inte uttrycka sig så bra än, var sen med språket. Och när jag låg där och klappade och tröstade tänkte jag på (Bad, bad idea) hur X:et och hans nya Mös ostört i soffan med film och -utan tvekan- vin. Och jag kände: Hur ska jag kunna lugna mitt barn när jag inte är lugn själv? Försökte lura oss båda genom att tänka på en trevlig film. Gick inte så bra. Problemet är inte att han har ett nytt förhållande. Problemet är att jag är trött, ensam och ledsen. Vännerna cocoonar i sina familjer eller parförhållanden. Jag orkar knappt laga mat och ta hand om barnet när jag hastat från jobbet och hämtat på dagis och halkat hem dubbelvikt i snålblåsten.

Imorgon blir det tufft. Familjeterapi med X:et. Han vill eg inte. Surprise?

Men vi måste prata om hur vi gör bäst för barnet. Det går nog bra..   

      Granen är kvar och sprider ett milt sken i kvällningen.