Vikki

18 januari 2011 01:54

Det är förmodligen en reaktion på er separation och nä, i den åldern går inte separationsångest att uttrycka, Det är bara att finnas där och jag hoppas att du har några andningshål!

notreadytomakenice

19 januari 2011 23:05

Ja, det är väl det :o( Precis, jag pressar aldrig barnet. Men ibland är det ju så enkelt som att det absolut måste ha med sig just DEN leksaken upp på skötbordet.. Ja det är bara att finnas där:o) Tack, nja, jag försöker hitta några i alla fall. Jo, åkte hem till mamsen nyligen, det var ett andningshål.. Tack för din kommentar!

Ullis

18 januari 2011 09:42

Hej och tack för kommentaren på min blogg!:)
Jag tycker absolut du ska pyssla lite för att få tankarna på annat! Det är verkligen avstressande och lugnande:)
Många frågar hur jag hinner med så mycket pysslande hemma fast jag jobbar och har hus mm. Men det är ju det som är min avkoppling, inte att sitta i en soffa och uggla. Fast det gör jag ju självklart också, men den riktiga avkopplingen är när jag får vara kreativ. Och jag blir piggare.
Hoppas du finner ro med pysslandet och att allt ordnar sig för dig. :)
Du kan väl lägga ut bilder på pysslandet sen, kul att se:)
Mvh

notreadytomakenice

19 januari 2011 23:02

Ja det är bra att pyssla! Just nu är jag bara helt datorfixerad ;o) Men jag har flera projekt som bara väntar.. Visst kan jag lägga upp en bild när/om det blir nåt:o) Tack för omtanken!

robiN

18 januari 2011 10:10

Tack för kommentarerna känns bra att veta att det faktiskt finns folk där ute som vet hur det känns och hur jobbigt det är att förlora någon nära.
Det sägs att tiden läker alla sår och jag börjar förstå att det kanske stämmer för varje dag som går så mår jag lite bättre även om det fortfarande är jobbigt...

Men för varje dag som går så blir det lättare att prata om det och minnas med ett leende.

Ha det bäst och ta hand om dig!

notreadytomakenice

19 januari 2011 23:01

Ja, visst lättar det lite av att någon annan vet vad man känner, och går igenom? Jag tänker på min bästa vän som gick bort alldeles för ung varje dag. Jag släpper honom inte. Kan se honom framför mig när jag vill. Och känna hur det kändes att hålla hans hand eller krama om honom. Men man måste släppa lite, och trots allt gå vidare. Sköt om dig! Jag kommer titta in till dig igen ;o)

Joanna

18 januari 2011 14:01

tyvärr måste jag säga att du e inte ensam om att ha levt i ett sånt förhållande, (min mammas ex man var likadan om inte värre, och dom har 5 barn ihop) , tycker du gör rätt i att skriva ner allt vad du känner och tycker men du mste försöka släppa honom för han är verkligen ingen bra människa även om han är dit barns pappa. kämpa på och vissa att du är starkare än vad han är, och svara aldrig emot han när han kallar dig saker det är bara till att lägga ifrån telefonen eller gå därifrån. det kommer reta upp honom men du kommer må så j*vla mycket bättre av det. kämpa dig till toppen och hitta dit ljus i den mörka tunnlen så kommer du fixa det helt klart. =) bara precis ignorera honom om det inte gärller ert barn och släng inte iväg onödiga sms till honom.
lycka till.. hoppas att du lyckas för vi kvinnor är starkare än vad männen tror. lita på det och tro på dig själv. =)

notreadytomakenice

19 januari 2011 22:58

Tack fina du för din kommentar! Ja, det är skönt att först skriva ner det för att sen försöka släppa det. Tyvärr lägger mitt undermedvetna krokben för mig genom att det börjar poppa upp fina minnen, och tillfällen då han varit så gullig coh go! Det är SÅ plågsamt! Precis, du vet du, det funkar inte att svara emot, han "vinner" alltid. Den som inte har några gränser kan alltid trycka ner en som har det. Ska försöka se nåt ljus i tunneln. Just nu handlar det mycket om att döva jobboga känslor. Jag vet att man ska "känna" dom, men jag orkar inte det Hela dagarna. Precis, ska försöka avhålla mig från sms som inte gäller barnet. Ja, nog är det så att vi är starka:-) Och ännu starkare blir man av fina kommentarer! Tittar in "hos dig" imorn :-)

Fru Andersson

18 januari 2011 16:52

Ja jisses.. det där förbannade samvetet som jämt spökar. Ibland tycker jag man med gott samvete kan sätta på den där filmen och låta sig ta några minuters andrum. Det ger nog mer i längden ;-)Ibillade mig av en konstig anledning att mitt barn var ovanligt "jobbigt" i jämförelse med andra barn och tog fram min lilla bok och läste. Efter det konstaterade jag att jag oroat mig i onödan. Alla dessa utvecklingsfaser, min är fyra år och det händer så mycket i hennes huvud och det gör det iofs hos ALLA barn. Stannar man upp tror jag man kan tyda mycket och sluta mala på i för högt tempo som jag ibland känner att jag gör. Saker blir tydligare då.

Trevlig kväll!

notreadytomakenice

19 januari 2011 00:11

Vilka fina ord, vad kloka tankar. Visst kan det bara vara positivt med lite andrum ibland och visst inbillar man sig att ens barn är extra jobbigt ibland. Det är nog väldigt viktigt att påminna sig själv om att stanna upp, det vinner man mycket mer på än att bara stressa på och känna "ja, men jag måste faktiskt diska/tvätta/kolla fb/ringa de här samtalen" m m. Men barn är så mycket Här och Nu. "Mama titta dää?" "Ja, mamma ska sätta sig hos dig, så leker vi lite!" Sen kan vi faktiskt koka snabb(fullkorns)makaroner och korv! :)

Sandra

22 januari 2011 14:32

Det tar tid för barnen att vänja sig vid det nya. Mina har varit helt rabiata efter vi flyttade, speciellt efter de hade varit en helg hos honom. Men de vänjer sig, tragiskt men sant. Det går bättre och bättre, även om den äldre (snart 3,5) fortfarande är arg och ledsen. Men det är svårt att visa vad man känner i den åldern och ilska brukar vara vad de tar till. Jag hoppas bara att tiden läker alla sår.
Plus att film kan behövas ibland. Man behöver en paus för att sen kunna bli en bättre mamma, du är inte själv om att använda TV:n som distraherare.
Kram

notreadytomakenice

22 januari 2011 19:52

Ja visst gör det :-( Hoppas bara att det kommer bli bra i slutändan. Min jobabrkompi berättar skräckhistorier (i mina öron) om en vännina till henne vars barn fått fler perioder, långt efter skilsmässan. Av att pappan fått en ny m m. Gör mig inte lättare till sinnes.. Hoppas det går åt rätt håll för dig med! Ja, visst behöver man en paus ibland för att samla krafter. Sen kan man sätta sig på golvet igen och leka med dockor och bilar :-) Kram

Ankan

25 januari 2011 22:08

Du har så mycket kärlek att ge! Jättebra att bara ta barnet i famnen och hålla om..Min lilla skriker varje morgon av nån anledning och vi undrar så varför. Ju mer vi frågar desto mer skriker hon. Försöker att bara hålla om och gunga, då stillnar gråten. Du är en jättefin mamma, full av omtanke och kärlek!

notreadytomakenice

26 januari 2011 21:58

Å, tack för dina fina kommentarer! Då har vi lika erfarenheter! Så fint att hon låter sig tröstas av dig:-) Såg idag en pappa gå med uppmärksamheten långt bort medan barnet i sulkyn halvgrät alldeles akräckslaget och bad om och om igen honom ta bort ballongen som var knuten om handen/på vagnen (svårt att se), så att den hela tiden flög upp i ansiktet på henne. Jag hörde det tydligt när jag gick förbi och sen hörde han det äntligen också och hjälpte henne bort från den "roliga" ballongen som hon uppenbarligen var jätterädd för. Vi måste vara mer uppmärksamma på våra barns signaler, och vad dom säger och inte bara ta in bruset runtomkring. Inte tolka utifrån våra upplevelser; "Den där fina traktor-ballongen kan man väl inte vara rädd för" /"Jag fryser inte, så han kan väl inte frysa" (Hallå? ungen har ju bara en tunn jacka och du en ullrock!) Och nu säger jag inte att jag är så bra, t ex så såg jag barnets besvikna blick imorse när det ville att jag skulle sätta mig ner och leka och jag kollade datorn lite samtidigt som jag satt där. Återspelade den bilden hela dagen på jobbet sen :-( De vill oftast bara att man sätter sig ner, tar sig tid och LYSSNAR! Jag TÄNKER inte ha på Tv'n eller datorn som stjäl uppmärksamhet de dagar jag har min lilla unge! Mediabrusuppror!!!