Jag vet att jag borde kommit längre. Jag vet att jag borde insupit tillräckligt med visdom från de som varit vänliga nog att lämna sina tassavtryck som kommentarer. Och det har jag. Nånstans. Men just nu är det dom sårade, ledsna känslorna som ligger överst, som vill ut. Och då finns bloggen där som en pyspunka. Jag vill ju inte att det ska sippra ut över Knyttet på dagarna. Som idag.  

Man märker att man varit på en någorlunda Ok deppnivå när man plötsligt sjunkit 3 snäpp längre ner. Orkar knappt titta upp ur hålet. Hade som tur var nåt att hänga upp dagen på idag annars hade det bara blivit Dvd och håglöst stirrande mamma för Knyttet. Hemska tanke.  

Vi bakade kaka som Totte, och vi tog bussen till en kompis. Hon hade en stund över på em för hennes man var borta. ...Mm, det är det som blir över för ensamstående. Förr blev vi inbjudna till trevliga middagskvällar, X:et, Knyttet och jag. Eller lek-eftermiddagar som gick över i melodifestivalskvällar. Eller pic-nicar, trevliga eftermiddagar i vänners trädgårdar. Nu får man den tid som blir över. Läser på Fb om de parmiddagar och spelkvällar dom har med andra par.  

Om det bara var Ett exempel, men det är mer regel än undantag. JAG ÄR INTE FARLIG! Jag kommer INTE att stöta på era män om ni bjuder in mig /och Knyttet/ på middag/fest!! Jag är så försiktig vad det gäller sånt så jag knappt vågar prata med en kille på fest, eller krogen om han har en ring på fingret eller setts i kvinnligt sällskap någon gång under kvällen, sån har jag alltid varit, och det borde mina vänner veta! Även om dom bara känt mig ett par år.

Ibland får jag sån ångest så jag inte kan andas. Tänk om jag inte träffar någon mer vettig kille? Om jag inte får några fler barn? Jag trodde faktiskt att jag hittat den som kunde uppfyllt båda. Jag var lycklig 2 korta veckor. Försökte ta det lugnt och se vad som hände, men en ynka sms-fråga stjälpte tydligen hela alltet. Då kan det inte varit rätt man för mig! Ska man inte kunna fråga en fråga?! Men jag börjar undra om den mannen finns över huvud taget som klickar med mig!!?? Jag misstänker STARKT att jag åtminstone befinner mig i fel stad! Trivs inte här heller. Mina närmaste vänner finns inte här. Min släkt bor inte här. Men mitt Knytt är född här och dess far är född och uppvuxen här. Så vad gör man? Flyttar jag så blir det långa, jobbiga resor för mitt lilla Knytt.  

 HERREGUD, vad glad jag är att jag har mitt lilla Knytt!! Jag som redan är 35+, vad skulle jag göra annars? Eftersom barn har varit det viktigaste för mig alltid. Jag är så lyckligt lottad! Jag har aldrig hoppats på popularitet, många killar, karriär eller mycket pengar. Jag har alltid drömt om att få barn, och gärna flera. Men hur det ska gå till att skaffa syskon till Knyttet det vet jag inte. Hur ska jag träffa nån? Folk är så distanserade här. Man kan inte prata med någon som man inte känner sen länge. Vad ÄR det? Den Brittiska Aristokratin?!? Det är ju absurt!!

Och snälla, säg inte att "Det kommer när du inte letar efter det", det är det dummaste man kan säga till en ensam, ledsen, ålderskrisande singel. Klart jag letar! Indirekt. "Håller ögonen öppna". Försöker vara "öppenn och intressant", "Har kul med mina vänner på krogen".
Men ni som bryr ert tillräckligt för att lämna ett tassavtryck -ni betyder skitmycket! Det är bland annat det som får mig att kämpa vidare just nu! Vad vore människan utan människan?

TACK!